I torsdags hände det.

Jag är levande igen!

Det känns så konstigt att maten smakar annorlunda. Att tystnaden skriker så högt. Att tröttheten och huvudvärken inte alls är fysiska egentligen.

Hur fan tar man sig ur ensamhet egentligen? Jag vandrar om kring ensam i lägenheten, rastlös. Jag är inte gjord för att alltid vara ensam. Det är klart, det är skönt att ha lite tid för sig själv då och då, men bara när det behövs, och när man bestämmer sig för det själv. Jag vet helt ärligt inte längre vem jag ska vända mig till, och jag känner mer och mer av det för varje dag som går.

Jag vet vad det är. Jag vill känna mig älskad. Jag vill känna mig behövd. Jag vill känna att det alltid finns någon jag kan vända mig till när saker går åt helvete. Jag vill vakna och vara glad över att det är en ny dag.

Det är så jävla lätt att ramla ner från pedestalen när allt går bra. En liten knuff räcker.

Men det är fan nog med det här. Jag ska fan ta mig ur det på nåt sätt. Vänta bara.

Dagarna går. Men eländet består.

Det gör mig så arg att små detaljer kan förstöra så stora saker. Att det här året har blivit så jävla dramatiskt fast jag svor att jag skulle få ordning på mitt liv, att allt för en gångs skull skulle falla på plats. Att inte ens vänner klarar hålla sig kvar. Det är fan inte få som sviker.

Ensamhet är inte rogivande. Bara när den är frivillig. Jag är både frivilligt och ofrivilligt ensam. När man är frivilligt ensam finns det inga störningsmoment, inga mentala hinder. Ibland är det till och med frihet. När man är ofrivilligt ensam, blir tomheten så uppenbar. Mörkret insuper en fortare.

Jag vet inte vad jag måste göra för att förstå mig på världen. Jag vet inte heller vad som krävs för att alla problem skall lösa sig. Visa saker är bara triviala, men det är hela pusslet som gör livet så nesligt ibland. Hjälp att vara mer positiv, någon?

La misería ama la empresa.

Det finns så jävla mycket man kan gnälla på. Särskilt när man inte har perspektiv. Nästan alla bortskämda snorungar som befinner sig på min skola saknar empati för att de aldrig har behövt uppleva något jobbigt.

Jag har bara ett par ord att säga till dessa människor:

Ni ska vara glada att ni inte behöver bli gå igenom sån skit som vi gör. Vi (här syftar jag på två personer) fick aldrig vara barn lika länge som ni. Vi fick inte ta långsamma kliv in i vuxenlivet. Vi var tvungna att ta ett stormkliv rätt in. Och stå på båda fötterna. Tacka era lyckliga stjärnor ni, för att ni får slippa det svåraste med övergången till det verkliga livet - att inte ha någon som lånar er sin axel.

D, det är bra att du finns. Om jag inte lärt känna dig skulle jag trott att jag var ensam i hela världen om att vara ledsen, ensam om att bära på ungdomens verkliga förbannelse - att alltid titta tillbaka på de lyckliga dagarna när allt var så enkelt och uppstyrt för en. När det svåraste beslutet man behövde fatta var om man ville ha en Magnum-glass eller en Calippo. När man kunde krypa ner i sina föräldrars säng om man kände sig ensam eller hade en mardröm.

"The mark of the immature man is that he wants to die nobly for a cause. The mark of the mature man is that he lives humbly for one."

På något sätt tycker jag att vi borde ha det i åtanke. Vi måste leva för det vi tror på, det vi bryr oss om. Det är klart att vi måste begå offer, det tvekar jag inte en sekund på. Men vi behöver inte vara högljudda som alla feminister till exempel, så länge som vi står för vad vi tycker och agerar därefter. Så länge vi gör allt vi kan för att brotta ner våra bekymmer, och hjälper varandra.

D, jag vågar säga att du ger mig hopp om att mänskligheten har en chans fortfarande. Det gäller bara att tro på det lilla vi får och bidra med det vi har. Du har insikt, och du har verkliga känslor och inte går och gnäller över bagateller som t.ex "Mamma" gör. Inget ont om henne förstås.

Så tack. För att du finns. För att du ger och tar. För att du är.

Jag kliver ut genom dörren och drar igång min iPod på full volym. Fukten famnar om mig mjukt och solen står i zenit. Bullret från gatan försvinner ur min värld när jag trycker in hörlurarna i öronen.

Jag öppnar den stora gröna metallporten och ser mig om. Jag sätter fötterna på brädan och sparkar ner för den sluttande trottoaren. Får upp fart. Andas in den tunga, fuktiga luften och sluter mina ögon under en bråkdels sekund. Rullar i ilfart nerför Calle 146.

Jag når ner till 5ta Avenida på 2 minuter. Stannar vid Oro Negro för att se mig om. Känner den starka bensinluften från pumparna. Jag svettas redan av den nästan outhärdliga hettan, men det har ingen inverkan på min motivation att fortsätta framåt.

Några bilar korsar vägen och sedan fortsätter jag mot Miramar, fortfarande på 5ta Avenida. Allén är tom på folk, så jag joggar bort mot den och sätter ner brädan igen. Funderar. Vart ska jag egentligen?

Det spelar ingen roll. Jag låter vägen leda mig. Jag åker längs med den oändliga avenyn, hoppar ner för kanten och upp på nästa. Åker slalom mellan människorna som häpet stirrar på mig. Jag flinar för mig själv när jag ser deras miner.

Musiken, adrenalinet, farten. Jag är ostoppbar. 20 sekunder kvar tills nästa grönljus. Hinner jag över? Jag ökar farten och får 7 sekunder till godo.

Plötsligt vet jag vart jag ska. Jag svänger in på 7ma och fortsätter framåt några kvarter. Når fram till Centro de Negocios vid Calle 70. Går till kiosken där jag nästan alltid stannar.

Det är ingen kö när jag kommer fram. Jag beställer en iskall Beck's och sjunker ner på en sliten plaststol. Sveper, njuter, ler. Och så rullar jag ut till 5ta igen. Avenyn som inte tycks sluta. Jag fortsätter framåt, länge. Det är omöjligt att stanna och vända om.

Det finns bara ett ord som kan beskriva vad jag känner:

Frihet.

Jag är inte samma person längre.

För ungefär ett år sen flyttade jag hem till Sverige igen. Jag återknöt mina starka vänskapsband med människor jag känt sedan jag gick i andra klass. Sommaren var fri och härlig. Jag levde.

Men sen kom dagen när jag började på en ny skola där jag inte kände en själ. Det var svårt att stå på båda fötterna utan allas stöd, men jag visste att första helgen jag kom hem skulle de vara där och ställa alla möjliga frågor och få mig att må bättre.

Jag hade minst sagt fel. Det var först då jag insåg att ingen hade hört av sig sen skolan börjat.

Ingen svarade i telefon. Ingen kontaktade mig överhuvudtaget. Förutom en. Han sa att han var besviken. Jag hade bråkat med hans flickvän och det slutade med att jag uttryckte min irritation bakom hennes rygg. Jag hade sagt att hon kunde dra åt helvete. Så min kompis sa att han trodde jag hade hans rygg. Han trodde att vi var så tajta. Han ville aldrig mer se mig sa han.

Det gick några dagar. Sen pratade jag med någon som hade varit utanför gruppen men under sommaren blivit en god vän till oss alla. Han sa att alla var förbannade på mig. Han återgav massor med saker som de påstod att jag hade sagt och gjort, vissa sanna, vissa inte. De hade skrivit om mig på bilddagboken. Han sa att det antagligen var dumt att läsa vad de skrivit men jag orkade inte undra längre.

De skrev hemska saker. Att jag var en fitta. Att jag var opålitlig. Att jag förtjänade att förlora dem allihop. Jag blev helt förkrossad. Dum som jag var skrev jag såklart något dumt tillbaka. Det gjorde bara saker värre.

Jag gav upp. Men jag slutade aldrig hoppas. Även fast jag tyckte att deras hatfulla beteende inte var det minsta berättigat.

Så kom en dag när en av de som tagit ett steg ifrån mig visade tecken på ånger. Hon ville glömma allt och bli vänner, sa hon. Det var verkligen en lättnad i höstkylans deprimerande omfamning. Bördan var inte borta men den var åtminstone mindre.

Under resten av följande halvår fick jag höra hur en av dem hade sett mig på bussen och "fått tunnelseende" på mig. Han hoppades väl att jag skulle känna mig hotad. Jag har aldrig varit rädd för våldsam konfrontation, men jag har aldrig behövt konfrontera en gammal barndomsvän - det var inte samma sak. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera.

Men till slut kom jag över min tveksamhet. Jag brydde mig inte längre om jag såg dem på bussen eller hörde om dem från någon annan. Jag hade helt enkelt insett att jag tydligen inte betytt så mycket som jag trodde för dem. Men jag kände mig ändå stark. För jag vet att jag är en god person. De såg bara förbi det i sin iver att ha någon att skylla sin egen osäkerhet på.

Det var dock inte slutet. Jag bär det på mig fortfarande. Inte på dem, egentligen. Men jag insåg att jag är sårbar. Och att människor faktiskt inte alltid är 100% pålitliga. Även om de står dig väldigt nära. Men det var inte det som sved. Det var att jag inte längre vågade komma någon för nära, av rädsla för svek en andra gång. Jag ville inte känna mig så besviken igen. Så när någon äntligen klarat komma mig nära igen ställde jag alldeles för höga krav. Och nu sitter jag här, besviken på en nära vän igen. Jag har ingen tillit för människor som inte kan bevisa det med hästlängder. Så därför vet jag inte längre vem jag kan lita på.

Så tack. Tack så mycket för att ni frös ut mig för små skitsaker som vi egentligen hade kunnat reda ut ansikte mot ansikte(n). För även om det gjorde jävligt ont, även om jag inte litar på folk lika lätt så blev jag starkare. Jag insåg att även svek är mänskligt. Det kommer aldrig bli lika lätt att lita på någon efter det här. Och jag lovar en sak. Jag tror inte att jag kommer förlåta er. Jag kommer definitivt inte glömma.

Ni gjorde mig starkare och mer medveten. Men ni krossade också min sista tro på evig vänskap.

Det är inte rättvist att vara såhär sårbar. Det är fan knappt rättvist att vara människa.

Sömnlösheten verkar ironiskt nog vara min inspirationskälla.. Here I go again.

Jag har funderat väldigt mycket på sista tiden. Jag har insett något som kanske inte gör en väldigt lycklig. Jag har insett att livet inte är menat att vara lätt. Utan alla utmaningar och bekymmer skulle livet vara så monotont att i alla fall jag skulle få dödsönskningar. Men det gör det inte till en mindre börda att bära på när man känner sig illa till mods.

Jag inser först nu att Cuba var mitt paradis. Min tillflyktsort. Livet var underbart på Cuba, nästan för bra för att vara sant. Under det här året har jag gått igenom en hel del. Och varje gång jag mådde dåligt riktade jag tankarna till Cuba. Platsen där jag kände mig som mest hemma och ändå inte. En utlänning som inte alltid riktigt hörde dit. Ändå kände jag en sådan frihet när jag bodde där.

Kanske slutar min ungdom för tidigt. Kanske är det därför jag inte känner mig fri längre. Eller kanske det bara är en fas. Jag kan bara spekulera. Men jag känner inte längre som jag gjorde förut. Jag känner ingenting. Bara apati.

Jag insåg något om livet, att det inte bara handlar om frihet utan ansvar och lata dagar. Det handlar om att hantera situationer på ett ansvarsfullt sätt. Det handlar om att kunna skilja mellan när man kan vara barn och när man måste vara vuxen. Jag bar aldrig på något annat än friheten. Nu bär jag på förväntningar och ansvar, som hänger på en tunn tråd.

Samtidigt är det inte ens i närheten jämförbart med det "riktiga" vuxenlivet. Men det är inte längre samma sak. Det är helt enkelt steget mellan ungdomen och vuxenlivet.

Det känns tungt att veta att jag aldrig kommer tillbaka till Cuba igen. Visst, jag kan resa dit igen. Men det kommer aldrig vara samma sak. Jag bor inte där längre. Jag är där som gäst. Jag ser mina gamla rötter pulveriseras framför mina egna ögon. Även om det har lämnat eviga spår efter sig kommer de lyckliga tre åren jag fick uppleva aldrig tillbaka.

Och det är en tung börda att bära på.

Sitter sömnlös igen. Tänkte det var lika bra att skriva av sig lite då.

Den här gången vill jag säga förlåt. Till alla som jag på något sätt har sårat.

Förlåt för alla löften jag inte höll. Förlåt för att jag inte skrev. Förlåt för att jag sa så mycket och inte levde upp till föväntningarna. Förlåt för att jag inte alltid tänker mig för. Förlåt till alla er som hoppades träffa mig när jag var där senast. Jag borde ha planerat bättre.

Så förlåt mig för att jag inte alltid är den vän jag borde vara. Förlåt mig för alla saker jag har sagt som har sårat.  Förlåt för att jag inte alltid är den bästa vännen. Skulle jag personligen be om förlåtelse till er alla skulle det bli en alldeles för lång lista.

Det enda jag kan säga är att jag inte är någon ond person. Bara mänsklig. Alla människor gör fel ibland. Ingen är perfekt. Glöm aldrig det.